Om Zambia
Zambia ligger söder om ekvatorn, gränsar till åtta länder och saknar kust. En stor del av landet ligger på en högplatå och genomskärs av stora floder. De präglar landskapet och är omgivna av bördiga slätter och sumpmarker. Men det finns även savanner och skogsområden.
Några av Afrika finaste och mest orörda nationalparker finns i Zambia och alla de klassiska afrikanska djuren finns representerade. De stora parkerna som South Luanga, Lower Zambezi och Kafu ligger kring floder och det finns stora populationer av flodhästar och krokodiler. Att paddla fram längs floderna är ett spännande äventyr. Mängder av zebror, impalas och andra gräsätare betar längs de bördiga områdena vid floderna och där det finns gräsätare finns det rovdjur.
I söder finns också en attraktion i världsklass: de mäktiga Viktoriafallen över 100 meter höga och framför allt ca 1,7 km breda vilket gör att man kallar det världens största vattenfall. David Livingstone döpte fallen efter drottning Victoria och det är ett enormt skådespel. När vattnet i Zambezifloden står som högst från mars till maj störtar fem miljoner liter vatten i sekunden utför branten. Dånet och diset kan ses på fem mils avstånd och lokalbefolkningen kallar fallet för Mosi-oa-Tunya (”Röken som dundrar”).
Tre årstider
Zambia har ett tropiskt klimat med tre årstider. Från maj till augusti är vädret torrt och relativt svalt, och från september till november är det torrt och varmt. Den långa regnperioden är mellan december till april och då är det varmt och fuktigt. Höjden över havet gör att temperaturen oftast är behaglig. Från maj till augusti ligger temperaturen mellan 14 och 26 grader, och mellan september till april mellan 26 och 32 grader.
Över 70 etniska grupper sida vid sida
Zambia är ett av Afrikas mest urbaniserade länder och en stor del av befolkningen bor i ”line of rail”-området som sträcker sig längs järnvägslinjen från Livingstone i söder via huvudstaden Lusaka till bältet av koppargruvor i norr.
I Zambia finns över 70 olika etniska grupper inom en befolkningsmängd på närmare 13 miljoner. Bantufolken; bemba, nyanja, tonga, lozi, luavale, lunda och kaonde är de sju största grupperna. I stort lever dessa befolkningsgrupper i harmoni med varandra till skillnad från i många afrikanska grannländer.
Det finns inget riksspråk utan de språk som talas av de sju största etniska grupperna har officiell status. Det gamla kolonialspråket engelska är också ett officiellt språk. Men endast en mindre del av befolkningen behärskar engelska, och det används främst inom stadsförvaltningen och inom näringslivet.
Zambia är officiellt en kristen stat men utövandet av religion speglar tydligt brytningen mellan västerländskt inflytande och traditionell afrikansk kultur. Kristendomen blandas med de gamla religiösa föreställningarna och vice versa. Därför är det svårt att ange hur olika trosuppfattningar fördelar sig.
Från bantufolkets intåg till modern tid
När de första bantufolken kom till området för cirka 2000 år sedan trängde de undan pygméfolket som bott där i tiotusentals år. Invandringen av bantufolk fortsatte och det byggdes upp starka kungadömen i delar av landet.
Under 1500-talet började arabiska och portugisiska karavaner tränga in längs Zambezifloden. De förde med sig bland annat koppar och slavar tillbaka till omvärlden. I mitten av 1800-talet kom den kände missionären och upptäcktsresande David Livingstone till området och hans reseskildringar spelade en stor roll för omvärldens intresse för det inre av Afrika. Han följdes av andra missionärer, bosättare och äventyrare.
1890 gav Storbritannien finansmannen och politikern Cecil Rhodes och hans British South Africa Company rätt att exploatera råvaror och arbetskraft norr om Zambezifloden. De lokala kungadömena kuvades genom våld, mutor och löften om beskydd. Området döptes 1911 till Nordrhodesia. 1924 blev det en brittisk koloni.
Enorma kopparfyndigheter upptäcktes under 1920-talet och skapade ekonomisk utveckling men all makt låg hos den vita befolkningen och tillgångarna kom inte den svarta befolkningen tillgodo. Missnöjet med diskrimineringen växte och 1935 bröt de första gruvstrejkerna ut. De svarta var förbjudna att organisera sig fackligt och i stället bildades en mängd ”välfärdsföreningar”. Och det var början till det organiserade motståndet mot kolonialmakten. Rörelserna slogs samman till en federation och 1951 bildades Nordrhodesias afrikanska nationalkongressen (ANC). I slutet på 50-talet bröt sig en grupp unga radikala ut ur ANC ledda av läraren Kenneth Kaunda. De bildade Förenade självständighetspartiet (UNIP) och krävde Nordrhodesias självständighet. 1962 genomfördes fria val och UNIP vann stort och landets första svarta majoritets regering bildades med Kaunda som president. 1964 utropades den självständiga republiken Zambia.
Relativt snart omvandlade Kenneth Kaunda landet till en enpartistat. Kaunda kom också att spela en framträdande roll i kampen för nationell frigörelse i hela södra Afrika.
Zambia är världens tredje största kopparexportör och helt beroende av inkomsterna därifrån. När kopparpriserna rasade i mitten på 1970-talet, hade det förödande effekter på landets ekonomi. Politisk vanskötsel var ytterligare en faktor som spädde på nedgången.
1990 tvingade växande protester Kaunda att återinföra flerpartisystemet. Ett år senare röstades han bort från makten av MMD (Movement for Multiparty Democracy) med Fredrick Chiluba i spetsen. Ett betydande ekonomiskt reformarbete genomfördes under 1990-talet. MMD har sedan dess vunnit alla val; enligt internationella bedömare kan det ha förekommit valfusk i de flesta av valen. Chilubas efterträdare Levy Mwanawasa är en av de få svarta ledare som uttalat sig kritiskt mot Mugabe. Den nuvarande presidenten är Rupiah Banda.
En fattig befolkning i ett rikt land
Zambia är en konstitutionell demokrati och de allmänna valen 2006 genomfördes enligt internationella valobservatörer på ett tillfredställande sätt. Den politiska debatten är fri och livlig, men den omfattande korruptionen är fortfarande ett stort bekymmer. Hiv/aids-epidemin har också drabbat landet hårt och hämmat utvecklingen.
Det ekonomiska reformarbetet under 1990-talet har gett resultat och Zambia har kunnat visa upp en trend av ekonomisk tillväxt, ekonomisk stabilitet och relativt låga inflationstal. Och enligt en nationell studie har antalet fattiga sjunkit.
Trots detta är Zambia fortfarande ett mycket fattigt och biståndsberoende land. Stora energiresurser har förblivit outnyttjade och bördiga jordar har misskötts. Zambia är ett rikt land med fattiga människor.
Den här texten är skriven av Andersons i Sverige och får ej kopieras utan vårt medgivande.